This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
Ángeles MASTRETTA, "Ortografía", Maridos, Buenos Aires: Seix Barral, 2007, págs. 237-238. 381 words
Al fin, su marido se cansó de quedar bien con ella y se fue a quedar bien con alguien más. Los primeros días Ofelia sintió la soledad como un cuchillo y se tuvo tanta pena que andaba por la casa a ratos ruborizada y a ratos pálida. [...]
Un día cambió los cuadros de pared, otro regaló sillas del comedor que de tanto ser modernas pasaron de moda. [...]. Al último arremetió contra su sala, segura de que urgía cambiar la tela de los sillones. El tapicero llegó al mismo tiempo en que le entregaron por escrito la petición formal de divorcio. La puso a un lado para pensar en cosas más tangibles que el desamor en ocho letras. Trajinó en un muestrario buscando un color nuevo y cuando se decidió por el verde pálido el tapicero llamó a dos ayudantes que levantaron los muebles rumbo al taller. [...] Ofelia los vio irse y siguió con la mirada el rastro de cositas que iban saliendo de entre los cojines: un botón, dos alfileres, una pluma que ya no pintaba, unas llaves de quién sabe dónde, un boleto de Bellas Artes que nunca encontraron a tiempo para llegar a la función, el rabo de unos anteojos, dos almendras que fueron botana y un papelito color de rosa, doblado en cuatro, que Ofelia recogió con el mismo sosiego con que había ido recogiendo los demás triques. Lo abrió. Tenía escrito un recado con letras grandes e imprecisas que decía: «Corazón: has lo que lo que tu quieras, lo que mas quieras, has lo que tu decidas, has lo que mas te convenga, has lo que sientas mejor para todos». «¿Has?», dijo Ofelia en voz alta. ¿Su marido se había ido con una mujer que escribía «haz» de hacer como «has» de haber? ¿Con una que no le ponía el acento a «tú» el pronombre y lo volvía «tu» el adjetivo? ¿Con alguien capaz de confundir el «más» de cantidad con el «mas» de no obstante? La ortografía es una forma sutil de la elegancia de alma, quien no la tiene puede vivir en donde se le dé la gana. Según el pliego que debía firmar, la causa del divorcio era incompatibilidad de caracteres. «Nada más cierto», pensó ella. «La ortografía es carácter». Firmó.
The winning and finalist entries are displayed below.To view the like/dislike tags the entries received simply click on the "view all tags" link on the right hand corner of each entry.
You can leave your feedback for this pair at the bottom of the page.
Congratulations to the winners and thanks to all the participants!
Till slut tröttnade hennes man på att behaga henne så han bestämde sig för att hellre behaga någon annan. För Ofelia kändes de första dagarna av ensamhet som en kniv i bröstet och hon tyckte så synd om sig själv att hon gick runt i huset, ömsom röd om kinderna, ömsom blek.
En dag flyttade hon runt tavlorna på väggen, en annan lagade hon stolarna i matsalen, som i sin strävan efter att vara moderna och inne helt plötsligt var ute. Till sist gick hon lös på vardagsrummet för hon tyckte bestämt att det var hög tid att byta klädsel på fåtöljerna. Tapetseraren kom i samma stund som hon tog emot den skriftliga skilsmässoansökan. Hon lade den åt sidan för att tänka på mer påtagliga saker än en brusten kärlek på åtta bokstäver. Hon rotade runt bland färgprover för att hitta en passande färg och när hon bestämde sig för en blekgrön kallade tapetseraren in två medhjälpare som lyfte upp möblerna och satte kurs mot verkstaden. Ofelia såg dem fara iväg och med blicken följde hon spåret av små saker som trillade ut mellan dynorna: en knapp, två säkerhetsnålar, en bläckpenna utan bläck, ett par nycklar som vem vet var de passade, en biljett till en konstutställning som aldrig hittades i tid, bandet till ett par glasögon, två mandlar som en gång hade fungerat som aptitretare och en liten rosa lapp som var hopvikt fyra gånger. Ofelia tog upp den med samma lugn som hon hade tagit upp allt annat skräp. Hon vecklade ut den. Det var ett meddelande skrivet med stora och knapphändiga bokstäver som löd: ”Älskling, jör det du det du vill, det du hellst av allt vill, jör det du bestämmer, jör det som är bäst för dig, jör det som värkar bäst för alla.” Jör?, sa Ofelia högt för sig själv. Hade hennes man gett sig av med en kvinna som skrev ”jör” istället för ”gör”? Med en som inte kunde stava till helst? Med en som inte visste skillnaden mellan verkar och värkar? Stavningen är en subtil spegelbild av själens elegans och den som inte har den kan få bo var han vill. Enligt pappret hon skulle skriva under var anledningen till skilsmässan ”oförenliga stilar”. Det stämmer verkligen, tänkte hon. ”Stavning är stil” Sedan skrev hon under.
Till slut tröttnade hennes man på att vara trevlig mot henne och bestämde sig för att vara trevlig mot någon annan. De första dagarna kände Ofelia av ensamheten som en kniv och det gjorde så ont att hon vandrade runt i huset omväxlande blossande röd och kritvit.
En dag bytte hon tavlorna på väggarna, en annan gav hon bort matsalsstolarna som trots att de aldrig varit moderna blivit omoderna. Till sist gav hon sig på finrummet, övertygad om att det var absolut brådskande att byta ut tyget på fåtöljerna. Tapetseraren kom samtidigt som brevet med den formella ansökan om skilsmässa. Hon lade brevet åt sidan för att koncentrera sig på mer påtagliga ting än förlorad kärlek sammanfattad i tio bokstäver. Hon kastade sig in i färgproverna i sökandet efter en ny färg och när hon bestämt sig för den blekgröna nyansen kallade tapetseraren på två medhjälpare som tog med sig möblerna till ateljén. Ofelia såg på när de gav sig av och fortsatte med blicken över sammelsuriet av småsaker som legat bland dynorna i fåtöljerna: en knapp, två knappnålar, en bläckpenna som inte fungerade, några nycklar som hon inte hade en aning om vart de gick, en biljett till en teaterföreställning som de aldrig hade hittat i tid för att kunna gå, en skalm till ett par glasögon, två söndertryckta mandlar och en liten, rosa papperslapp, sammanvikt fyra gånger, som Ofelia plockade upp med samma lugn som hon hade samlat ihop allt det andra skräpet. Hon vecklade upp lappen. Det var ett meddelande skrivet med stora, slarviga bokstäver: "Älskling: jör de du känner att du vill göra , jör de som du vill allra mest, jör de du har bestämt dig för, jör de som passar dig mest, jör de som känns mest för oss alla." "Jör?", sa Ofelia högt för sig själv. Hade hennes man gett sig iväg med en kvinna som skrev "gör" med "j"? Som inte satte ut "t" på "det" och gjorde om det till "de" som i plural? En kvinna som inte kunde skilja på "mest" och "bäst"? Rättskrivning är ett subtilt uttrycksmedel för själens skönhet, den som inte har någon kan få bo var han har lust. Enligt dokumentet som hon ombads skriva under, var anledningen till skilsmässan olika personliga karaktärer som inte passade ihop. "Så sant som det är sagt", tänkte hon. "Att kunna skriva visar en persons karaktär", och så skrev hon på.
Till slut blev hennes man trött på att hålla sitt ord med henne och han gick för att hålla sitt ord med någon annan. De första dagarna kände Ofelia ensamheten som en kniv och hon tyckte så synd om sig själv att hon gick omkring i huset ömsom med rodnad, ömsom blek. [...]
En dag bytte hon plats på tavlorna, en annan dag skänkte hon bort matsalsstolarna som en gång hade varit så moderna att de snabbt blev omoderna. [...]. Till sist attackerade hon vardagsrummet, fast besluten om att det var bråttom att klä om fåtöljerna.
Tapetseraren kom samtidigt som hon tog emot brevet med den formella ansökan om skilsmässa. Hon la det åt sidan för att tänka på saker som är mer påtagliga än brist på kärlek skrivet med tio bokstäver. Jäktad letade hon efter en ny färg i en samling varuprover och när hon bestämt sig för den blekgröna så ropade tapetseraren på två medhjälpare som lyfte möblerna i riktning mot verkstaden.
[...] Ofelia såg dem försvinna och hon följde med blicken spåret av små saker som trillade ner från kuddarnas mellanrum: en knapp, två knappnålar, en bläckpenna som inte längre fungerade, några nycklar till vem vet var, en inträdesbiljett till konstmuseet som de aldrig hittade i tid för att använda, skalmen till ett par glasögon, två mandlar som tilltugg och en rosa papperslapp vikt i fyra delar, som Ofelia plockade upp med samma ro som hon hade plockat upp de andra sakerna.
Hon öppnade den. På lappen fanns ett meddelande skrivet med stora och otydliga bokstäver som löd: Hjärtat: ”går det som din vill, det som din emellertid av allt vill, går det som din bestämmer, går det som passar dig emellertid, går det som din känner är bäst för alla”.
Går? sa Ofelia högt. Hade hennes man lämnat henne för en kvinna som skrev ”gör” av verbet göra som "går" av verbet gå? Med någon som inte satte accenttecken på det personliga pronomenet »tú» (du) och som därmed förvandlades till det possessiva pronomenet ”tu” (din). Med någon som var kapabel att förväxla ordet ”más” (mer) med ”mas” (emellertid)?
Rättstavning är en subtil form av den elegans som bor i själen, den som inte har den kan bo var han vill.
Enligt pappersarket som hon skulle signera, var orsaken till skilsmässan oförenlighet av karaktärer. Inget stämmer bättre, tänkte hon. Att kunna stava rätt är en karaktär. Hon signerade.
